I lille Prozacs liv har den senaste veckan varit händelserik, ja för att inte säga, förmodligen överväldigande. För precis en vecka sedan började han sin resa i bil från St. Petersburg i Ryssland. En lång resa hela natten tills han landade i Helsingfors och Världsutställningen där. Jag och hans uppfödare hade stämt träff där på morronen, så jag skyndade mig dit för att hämta honom.
Känslan när denna lilla kille, som jag väntat så länge på, äntligen var i mina händer, var väldigt härlig. En vacker pojke, så otroligt söt med sina stora ögon och öron, tittade lite nyfiket på mig, totalt ovetandes om vad han hade framför sig.
En natt på hotell i Helsingfors, där han även fick träffa Rod och Spot, sen började resan hem mot Piteå. Drygt 40 mil i bil till Vasa, sen färja i fyra timmar innan vi anlände till Umeå. Där hämtade vi upp Elof som varit inneboende hos dottern och hennes sambo över helgen. Mellan Umeå och Piteå är det lite drygt 20 mil innan vi äntligen, klockan fyra på morron kom hem.
Under hela resan har lille Prozac varit vid gott mod. Han har verkligen visat att han är en tuff kille med ett hjärta av guld.
Han har hunnit vara på veterinärbesiktning och uppstart på valpkurs, där han iofs bara låg i mitt knä eftersom hela första lektionen var teori. Han har visat att han är full av energi och jag har redan börjat fundera över vilken sysselsättning som han kommer att tycka bäst om när han blir äldre. Min förhoppning är viltspår.
Det vänstra örat tippar lite när han blir trött har vi märkt, en egenskap jag faktiskt tycker är lite charmig.
Full fart framåt i livet för lille Prozac!
