Ont i hjärtat och magen.

Att vakna upp på Söndagsmorgonen och ta del av nyheten om det tragiska mordet som hänt ute på öppen gata i Piteå var hemskt. När jag sen läste om åldern på offret fick jag en klump i magen, så nära mina egna barns ålder. Den första tanken, som förmodligen många av oss känner, var ju förstås :bara det inte är någon jag vet vem det är. Inte för att händelsen på nåt sätt blir mindre hemsk om man inte känner offret, utan en helt naturlig försvarsmekanism för sig själv.

Nu visade det sig att offret är en barndomsvän till min pojke, en kille, som när han var i mellanstadieåldern sov över hos oss och umgicks med min grabb. När högstadiet började, hamnade dom i olika klasser och gled sakta i från varandra, fick olika intressen helt enkelt.

När jag igår fick veta vem det var fick jag en stöt i magen och ont i hjärtat. Hur överlever man som förälder det här? Ett barn ska aldrig dö före sina föräldrar, men hur överlever man att någon faktiskt dödat min son, och om dessa personer befunnit sig någon annanstans så hade min son varit i livet?

 Mina tankar går till familjen idag, imorgon och för alltid.

Lite snö....

 Frost och kyla igår omvandlades till blöt slasksnö inatt.

 Månntro om vädret kan bestämma sig nångång?

 Lite äckligt faktiskt, du.....

 Äh...ta det med ro....detta är bara början.

En fantastisk dag på stranden!

 Det är såna här gånger bloggen känns bra, Då jag kan bildbomba utan att störa fb-vänner så mycket. Så varsågoda, välj själva om ni vill se bilderna från idag .

 Elof som en liten varelse på en stor strand klädd i frost. Ljuset är fantastiskt.

 Snart lägger isen på vatnet, men än så länge är det bara stranden som är frusen

 Vi trängs på samma sten.

 Herre på täppan! Ryssen i sin ryssjacka!

 Snart tio år....hoppas på många fler år.

 Ljuset den här dagen var speciellt.

 Frostbiten

 Frost så långt ögat kan se....

 Spanar......

 Vad ser du brorsan?

 Lite frost om nosen..

Oktober till ända snart....

Vi har fått snö....och den har försvunnit. Sen vi ställde om klockan förra helgen känns det som om det är ett evigt mörker. Även om jag längatar till våren och ljuset så känns det som att tiden går alldeles för fort...jag hinner inte med.

Ibland går det lite trögt.

Har haft en seg höst. Lunginflammation, köksrenovering och magsjuka har avlöst varandra. Än är inte renoveringen klar. Orken tryter just nu. Tränar weightpull med Spot, inga höga vikter, mest för att han tycker det är roligt att dra. Skulle vara roligt om det gick få tag på nån liten släde ( typ någon leksakssläde) som han kunde få dra i vinter. Weightpullselen som han har, är specialsydd till Spot och gör så att tyngden när han drar fördelar vikten rätt.

Dom minsta i flocken....

 Rod, dessa bilder är tagna för ca en månad sen, dags att ta nya uppställningsbilder snart.

Rod tycker inte det här med utställning och utställningsträning är så roligt, så nu får han ta en paus från det ett tag, tanken är att vi ska återkomma i ars när vi har en Chihuahuaspecial bara 13 mil härifrån. Till dess hoppas jag att han fått lite mer självförtroende och tycker deeet är roligare.

 Jag kommer inte att ställa ut en hund som inte tycker det är roligt för fem öre, men han är som sagt ung, och med åldern kan självförtroendet öka ,och vips an han börja tycka det är roligt.

 Denna lilla kille väntar vi på exportstamtavlan från Ryssland så jag kan testa vad han tycker om utställning.

 Han är i dagsläget väldigt tuff och framåt, så vi får se vad som blir.

 På de nedersta bilderna är han snart sex månader gammal och har nått en aktningsvärd vikt på 1900 gram, en riktig bjässe :)

Armband!

 Prozac fick låna mitt armband för en stund. Det blev snyggt som halsband för han, så länge det bara gäller en stunds fotografering. Annars är det inte att rekommendera som halsband förstås <3